I've been there

Det är något underligt med en oåterkallelig förlust. Att sakna någon som är borta för alltid är så väldigt att det bara låter sig göras i små, små doser. Ett par minuter åt gången. Jag går här i min tillvaro. Övertalar mig själv att gå upp varje morgon. Lockar med nybryggt kaffe. Gör allt jag måste göra. Lever det liv som jag fick. Men egentligen är jag någon helt annanstans.

I engelskan finns det ett sätt att uttrycka deltagande i tider av sorg och smärta. "I've been there" Jag har aldrig riktigt förstått det uttrycket. Inte förrän nu. För jag är verkligen på en annan plats. En okänd plats där ingen kan göra mig sällskap. Jag tänker på det som en ökenvandring som jag inte kan se slutet på. Jag går och går för jag måste tro på att det finns något annat längre fram. Ibland slås jag till marken av en saknad som får mig att tappa andan. Men det riktigt vidriga varar bara några minuter varje gång.

Många har gjort vandringen före mig och många ska komma efter. Runt omkring mig vandrar andra människor men vi kan inte se varandra. Öknen är för stor och vidsträckt. Då och då får jag en hälsning från någon som säger "Jag är på en likadan plats som du" eller "Jag har varit där du är". Därför reser jag mig upp och jag fortsätter och jag hoppas att den dagen ska komma då jag kan säga "Jag har varit där" till någon som behöver höra det.

Ingen annan duger

Hålet av saknad går inte att fylla med någon eller någonting. Det spelar ingen roll hur många kära vänner och välvilliga närstående som ställer upp vilken tid som helst på dygnet och lyssnar när jag gråter och rasar. En av de grundläggande, bärande stenarna i mitt livsbygge har försvunnit och nu svajar allt. Jag gör vad jag kan för att hitta någonting som kan fylla hålet. Jag trycker in mer jobb och den här bloggen och twittervännerna och andra vänner, ungarna och matlagning, planer och tidsfördriv, samtal och kloka böcker men det hjälper inte ett dyft.

Idag mötte jag någon som på ett ögonblick knuffade mig tillbaka till de första, vidriga dagarna. En blick från en människa som cyklade förbi mig på stan och jag var tillbaka i paniken, skräcken, ilskan, hämndtankarna. Jag är så vansinnigt arg på alla som kan andas ut, alla som får lugnande besked, alla som har oroat sig i onödan, alla som har någon att gå hem till, alla som inte behöver vara såhär ensamma.

Jag vill gå vidare i mitt liv. Jag måste ta nästa steg. Och nästa. Och nästa. Men jävlar vilken ansträngning det kräver. Kommer på mig själv med att läsa annonser om healing. Fastnar i Ghost Whisperer och inser att jag med gråten lurande i halsen hoppas att de dödas själar går här ibland oss och ibland tar kontakt och jag väntar, väntar, väntar. Då och då tvivlar jag allvarligt på min mentala hälsa. Kan intelligens och sunt förnuft skrumpna ihop och dö?

Jag - en nolla

Plötsligt hände det något med hela min digitala närvaro. Först kom listorna på Twitter. Numera kan alla som besöker min Twitterprofil se att det inte finns någon enda twittrare i hela stora världen som anser mig vara tillräckligt intressant för att ta med mig på någon enda lista. En stor nolla ropar emot mig och det är tur för mig att jag vanligtvis sköter hela min Twitternärvaro via Tweetdeck. Nästa upptäckt är den obegripliga rankingen, en slags daglig topp-5 bland svenska twittrare, som bygger på något jag inte har en aning om. Så långt lyckades jag nog värja mig någorlunda. Då kom dråpslaget: länken till en sida där jag, och alla andra, kan se hur inflytelserika mina bloggar är. Svar: 100 procent av Sveriges bloggar är mer inflytelserika än mina två.

Behövde jag veta detta? Nej. Fick det mig att känna mig lite värdelös kanske? Ja. Tillbaka till skolgården igen. Tillbaka till de vedervärdiga tonåren där bara de snyggaste och populäraste räknades. De som sa rätt saker, umgicks med rätt människor och köpte de rätta jeansen. Den vars familj gjorde klädinköpen på Klädlagret i Kungsbacka hade inte skuggan av en chans.

Nu låter jag bitter. Det är inte klädsamt. Får jag inte liksom skylla mig själv? Jag bloggar väl helt enkelt inte om populära områden och håller mig troligen inte väl med rätt twittrare. Dessutom har jag alltid påstått att om bara en enda person läser det jag skriver och finner nån slags glädje, uppmuntran, igenkänning eller ny information så har jag uppnått mitt syfte. Så varför kan jag inte bara vara nöjd med det? Troligen för att rankningen skriks ut så högt och skrällande att jag inte kan undgå den.

Jag försöker lära mina ungar att de inte behöver följa strömmen. Att de inte behöver gå på illusionen att den största gruppen eller de mest högljudda människorna har patent på sanningen. Att de har rätt att följa sin egen väg. Men jag glömmer ibland vilken sjuhelvetets stark självkänsla det kräver att stå kvar när man känner sig borträknad och förminskad.

Ett universum utan slut

När det känns som om ingenting längre betyder något så kan allt plötsligt bli alldeles glasklart.

Jag visste ingenting om vidden av det tomrum en människa lämnar efter sig. Upplevelsen ger samma svindlande känsla som när jag som liten flicka försökte föreställa mig ett universum utan slut. Nu är jag här, i ett universum utan slut, och försöker navigera trots att jag inte vet vad som är framåt och vad som är bakåt. Orden som var mina förtrogna, mina vapendragare, virvlar runt mig utan mening. Jag har ingenting att hålla mig i.

Just då tar mellansonen de första ackorden till Johnny Cash Hurt på gitarren, dottern dundrar nerför trappan till bästa kompisen som just ringt på dörren och stora pojken vrålar YES!! när Arsenal gör mål. Det är för deras skull jag går upp. För deras skull jag klär på mig. För deras skull jag lagar mat och äter. För deras skull jag tvingar mig att skriva trots att orden inte alls vill vara mina vänner och varje mening är resulatet av en utmattande kamp.

Det är bara jag och barnen nu. Kärnan. Allt annat är långt borta. Det är ok. Det får vara så.

Det hade jag inte alls planerat

Jag är inte nöjd. Världen har förändrats. Utan att fråga mig.
Misstämker att livet håller på att krossa mig.
Det hade jag inte alls planerat.

Minns radhusområdet.
De perfekta blomkrukorna på de perfekta trapporna
Inte som hos mig där vi ständigt snubblade över bandyklubbor, stenar, vandringspinnar och plåtstycken som pojkarna släpade hem från gud vet var
Varför kunde jag aldrig tycka om trädgårdsarbete och inredning, baka till ungarnas fotbollscuper och skvallra över staketet?

Trodde att jag hade ett val
Trodde att jag kunde ta kommandot
Trodde att jag hade rätt att forma mitt liv

I radhusområdet gräver fruarna fortfarande i sina rabatter,
inreder sina dockhus och skvallrar över staketen
Men jag blir krossad av livet
Är det rättvist?

Med respekt, tålamod och varsamhet

Jag har ingenting att skriva längre. Eller jo, det har jag ju men det känns hela tiden som om jag trampar någon på tårna med mina ord. Förlusten har gjort mig till en besvärlig och tung person som de flesta inte vill ha i närheten. För flera år sedan läste jag ett reportage om en kvinna som förlorat sin man och ett barn hastigt och dramatiskt. Under lång tid kunde hon inte klä sig i någon annan färg än vitt. Hon kunde aldrig förklara varför men visste själv att för henne var de vita kläderna livsviktiga. Omgivningen trodde att hon var knäpp. Att hon var på väg åt fel håll. Att hon skulle fastna i sin sorg. Kanske till och med att hon gjorde sig märkvärdig.


Varje människa har sitt eget sätt att hantera sin förlust. Ingenting blir bättre av att förtiga eller förringa det som skett. Ingenting blir heller bättre när omgivningen inte törs lita på den sörjandes inneboende vetskap om vad han eller hon behöver göra. I boken Sorgens olika ansikten skriver psykologen och terapeuten Ann-Kristin Lundmark om riskerna med att trycka undan och förminska de känslor som förlusten orsakar:
"Sorg är inte alls psykisk ohälsa utan enbart en fullt normal reaktion. Det är ett naturligt sätt att reagera på när det gör ont att förlora den eller de vi älskar eller tycker mycket om. Om inte sorgen får finnas är det däremot stor risk för att det leder till psykisk ohälsa."

Så låt oss få klä oss i vitt eller rött eller lila. Låt oss få sakna. Låt oss få känna det vi känner. Lita på att vi någonstans i all förvirring vet vad som är bäst för oss. Och behandla oss med lite extra respekt, tålamod och varsamhet.

Kampen för närhet

Jag förstår vad det är jag gör. Jag håller mig sysselsatt. Sätter igång projekt efter projekt för att det får mig att känna mig nära den viktiga människa som jag förlorat. Jag bloggar och jag har skapat en minnessida där jag kan tända ett nytt ljus varje dag. Jag har dessutom startat en sida om sorg på Facebook som jag hoppas ska bli ett forum där sörjande människor och deras anhöriga kan hämta kraft och resurser och som även kan fungera som ett diskussionsforum för allt sådant som omvärlden kan ha så svårt för att förstå.

Den första tråden handlar om hur man ska hantera det faktum att begravningen inte alls blir den slutpunkt man hoppas på utan att det tvärtom är då det svåra börjar. När en stor del av det praktiska är över och man ställs öga mot öga med sin saknad och sina skuldkänslor. I den vanliga världen går livet vidare och det blir allt glesare mellan de oroliga samtalen från vänner och anhöriga. Tvärtom möts jag allt oftare av uppfattningen att jag borde acceptera och går vidare. Men det är ju precis det jag gör! Jag kämpar varje dag för att acceptera och jag kan inte gå vidare på något annat sätt än det jag gör. Ett försiktigt steg i taget.

Adressen till sidan på Facebook är http://bit.ly/2WO6nY